Om jag fick vara sommarpratare......

Om hur tacksamma vi föräldrar skall vara över att föreningslivet finns, speciellt när våra ungdomar fortsätter med idrotten genom tonåren. Det finns så mycket glädje, fostran och bra erfarenheter för våra ungdomar att ta med sig genom livet.

Jag skulle också prata om våra otroligt duktiga ungdomsinstruktörer som utan speciell pedagogisk utbildning tar hand om barnen på lekis- och knatteskolorna samt sommarfotbollsskolorna på ett fantastisk sett. Vi är beroende av våra ungdomsinstruktörer, 15 år och uppåt. Vi blir så tacksamma för alla våra guldkorn som anmäler sig år efter år, de är så fantastiska och duktiga. Tar hand om barnen på ett så otroligt bra sett. Kommer på våra informationsmöten, följer våra instruktioner och har sådan koll på barnen. Alla nya guldkorn som är med för första gången. Härligt att höra kommentarerna – "men de lyssnar ju inte", "de vill ju inte spela fotboll" eller "de bråkar ju bara med varandra". Många är helt slut efter de första tillfällen och förvånade, en mycket bra erfarenhet och lärdom att ta med sig till den egna träningen och framöver i skolan och arbetslivet.

Några instruktörer får utmaningar då (några få) föräldrar, utan att meddela, kan lämna barn som kanske egentligen inte vill vara där eller har någon diagnos som kräver att barnet behöver extra koll och/eller "särskild behandling/tillsyn". Det blir ganska stora krav på våra ungdomar som har 10–15 barn att ta hand om. Alla barn är ju självklart välkomna under förutsättning att de kan delta i aktiviteterna på ett bra sett. Jag blir så imponerad över hur våra instruktörer löser detta, meddelar oss och hanterar dessa situationer.

Ungefärliga citat från deltagande barn på sommarfotbollsskolan
- "Har du inte pengar med dig till glass? Men det är ju därför vi är här"
- "Om jag är nervös? Kerstin är väl där, hon som äger…"
- "Pappa, vet du vem jag älskar mest efter dig, min tränare på sommarfotbollsskolan"

Mycket erfarenhet att ta med sig för liten och stor.

"Vi är dina kunder, Liv – glöm aldrig det", sa en förälder till mig en gång i ett telefonsamtal då hen inte fick sin vilja genom. Och jag tänkte, hur skall jag förklara att i en förening är man inte kund utan medlem och en del av helheten. Visst, varje spelare betalar en avgift men det är också till de kostnader som täcker det som finns i föreningen för att barnen skall få spela i serien, få material, domare till match, kansli som arbetar för verksamheten osv osv. Det är svårt att det skall bli gratis trots generösa bidrag från stat och kommun. Vi märker en förändring i föreningslivet, kraven från föräldrar mot kansli/styrelse och de föräldrar som tar på sig det ideella uppdraget. Vi skall se, anpassa och förstå det mesta men utan information och samarbete med föräldrar så kan det bli svårt. Från föreningens sida måste vi se på helheten i verksamheten.

Under vintersäsongen är det full fart med planering, möten och utbildningar. Vi på kansliet arbetar med en tyst och mörk arena kring oss men när kvällen kommer är det oftast fullt i kanslihuset. Det är mångas uppfattning att vi då har en lugnare period men föräldramöten, tränarmöten, åldersgruppsträffar, utbildningar med mera avlöser varandra i våra tre möteslokaler och externt. Då vill vi knappt gå hem på kvällen, om vi har möjlighet, det är så häftigt att vara nära verksamheten, föräldrar och ledare, många frågor och ett otroligt engagemang. Så mycket planering för den kommande säsongen, träningar, cuper och föräldrars engagemang i laget – vem skall göra vad? Det är alltid så mycket lättare när många föräldrar i de olika lagen engagerar sig och det blir så mycket roligare. Teamwork är alltid mycket roligare än ensamvarg. Engagemanget behövs alltid och hela vägen, från liten spelare till stor, från junior till senior, arbetet kring laget blir inte mindre ju äldre spelarna blir och visst bör vi vara tacksamma att våra ungdomar håller sig kvar i idrotten, då har vi föräldrar en viss koll, ungdomarna tar hand om sin hälsa och har något vettigt att göra på fritiden.

När våren kommer och gräset är grönt, fylls den av skolans elever på rasterna och på eftermiddagen kommer spelarna till cafeterian och fotbollsplanerna fylls med tränande lag. Det är då alla planering verkställs och utförs – blir det så bra som vi tänkte?

Årsmötet 2017, över hundra medlemmar var där. En viktig motion hade lämnats in som skulle förändra en del av Boo FF:s verksamhetsmodell, en motion där motionärerna hade arbetat för stöd hos andra och där intresset för frågan var stor – för och emot. Så häftigt med ett årsmöte som var välbesökt, engagerade föräldrar och ledare, diskussioner före, under och efter. Några gick nöjda därifrån andra inte.

Årsmötet – årets viktigaste möte i en förening - delaktighet, styrelsen, samarbeten mellan lag och tränare, information, vad har vi gjort under året, hur ser ekonomin ut? Att gemensamt arbete för att föreningens vision, värdegrund, verksamhetsplan och modell genomförs på bästa sett. Det är självklart att i en förening med ca 2500 spelare och i stort dubbelt så många föräldrar så finns det många synpunkter. För de flesta av oss är våra barn det viktigaste vi har och vi är många som kan tappa perspektivet när det är inte går riktigt den vägen vi hade tänkt för vårt älskade barn.

Frågan kommer inte så sällan upp, frågor som inte följer vår modell men skulle passa bättre för den enskilda individen. Vi på kansliet är hårda/konsekventa, vi följer vår verksamhetsmodell och de regler vi har tagit fram – vi ser på helheten. Skall vi börja göra undantag så tappar vi lätt den struktur som finns. Föräldrar/tränare vill förändra och vi välkomnar en motion till årsmötet och ett deltagande där. "Skall man behöva gå på årsmötet för att få sin röst hörd?" – Ja, det måste man, förändringar i verksamheten görs på årsmötet – punkt slut! Det är föreningslivet – visst är det häftigt?

En klok man sa; "Jag älskar min fru till 80%, resterande accepterar jag"
I Boo FF, som i de flesta föreningar, har vi en verksamhetsmodell, stadgar, styrelse osv. Vi förväntar oss inte att alla håller med om allt till 100 % och jag tror att för de flesta utav oss så har vi det så i arbetslivet, barnens skola, hemma osv och jag tror att de flesta håller med om att 100 % nöjdhet är utopi. För mig är det viktigt att vi är tydliga i Boo FF. När man anmäler sitt barn till föreningen så finns det tydliga riktlinjer om vår verksamhetsmodell, avgifter etc. Sedan är det upp till var och en att ta ställning – hur stor är den % som jag som förälder/tränare inte kan acceptera? Det som jag inte kan acceptera, kan jag göra något åt det? Om jag kan, vad krävs då? Är jag villig att försöka att förändra eller väljer jag att acceptera? Eller tar jag steget ut från föreningen till en annan?

Föreningslivet är speciellt, flera av oss har någon gång varit en del av en förening som aktiv men kanske få av oss vet vad det innebär totalt sett. Det är medlemmarna som bestämmer och det gör vi genom att betala medlemsavgift och delta på årsmöten, lämna in motioner etc. enligt stadgarna. Det som beslutas och röstas genom på årsmöten är det som gäller. Ni kan maila kansliet, styrelsen, skriva i NVP, vägra betala osv men det är fortfarande årsmötet som gäller för beslut som påverkar verksamheten.

Årsmötet 2018 – styrelse och kansli ser fram emot att berätta och redogöra för allt det vi har gjort under året som har gått, hur vi har anpassat verksamheten till motionernas utslag, förra årets intressenter måste ju vara nyfikna på det, få redogörelser, hur tänker vi framåt osv. Men icke, "vanliga" skaran var där, förra årets motionärer och de flesta som röstade för/emot lyste med sin frånvaro. "Vi har fått vår vilja genom, nu är det kansliet och styrelsens uppgift att lösa". Det blev ett lugnt årsmöte men så mycket roligare/häftigare 2017.

För er som inte går på årsmöten – det är väl värt ett besök om ni har frågor och funderingar, många viktiga svar och förklaringar kommer fram. Jag är övertygad om att de som är där får en mycket större förståelse för föreningens helhet och allt det arbete som läggs ner. Boo FF har och har haft mycket duktiga styrelseordföranden och ledamöter som har redovisat året som har gått och planen för året som kommer.

Juni månad – ledare ringer förtvivlat, vi har match i helgen (har lagt i kalendern sedan slutet på mars) men sent får vi besked från föräldrar att de har resor, landställen och födelsedagar inplanerade. Övriga lag i åldersgruppen har samma utmaningar och det är svårt att låna spelare. Hur gör vi? Motståndarlaget kan inte flytta matchen på så kort varsel och dessutom är alla fotbollsplaner uppbokade, det är svårt att hitta en alternativ tid. Att lämna WO är alltid tråkigt, motståndarnas spelarfamiljer har prioriterat matchen, domaren har planerat in matchen, övriga spelare i det egna laget har planerat in matchen och det blir en tråkig kostnad för lagkassan.

Vad hände här? Hur kan det komma sig att man tackar ja till att spela i en lagsport men inte planerar livet/resor/semester efter hur säsongen ser ut? Men framförallt, meddelar så sent att möjligheten för ändringar har passerat. Dålig framförhållning och respekt? Om nu tränare planerar sitt liv efter fotbollen, försakar familj och annat hur kan vi som föräldrar strunta i det? Förstår den enskilda familj hur det drabbar laget, övriga spelare som har planerat efter säsong och den besvikelse som våra tränare känner – all den tid som de lägger ner och detta är tacken. Förringa aldrig ditt barns betydelse för laget och heller inte tränarens engagemang för ditt barn. Jag kommer nog aldrig att sluta förvånas över detta.

Vi föräldrar lägger stor vikt på att barnen skall spela med sina kompisar, för några är det inte lika viktigt – kul att också få nya kompisar. Men något som vi kanske inte tänker på när vi har första föräldramötet i januari/februari, där våra 7-åringar är indelade i lag och föräldrar skall räcka upp handen för att vara tränare, lagansvariga osv - känner dessa föräldrar varandra sedan tidigare? Ibland, men oftast inte. Föräldrar med egna idéer, egenskaper och erfarenheter. Dessa skall också nu arbeta tillsammans för det bästa för laget, kommunicera med föräldrar, utbilda sig, gå på möten, planera träningar, säsongen osv. Det är mången vänskap som bildas, respekt för varandras kunskap och tid, konflikter och krock i värderingar. Hur många av oss, oavsett ledarroll eller inte, har inte träffat föräldrar på träning och match som vi sedan har lördagsmiddagar med, åker på cup tillsammans och ja, kanske vänner för lång tid framöver. Ja, just det, även konflikter för livet, stolthet som inte går att svälja, värderingar som inte kan mötas – Föreningslivet mina vänner, föreningslivet!

Efter 17 år i Boo FF med tre barn (yngsta fortfarande kvar), make som tränare, jag själv som har gjort det mesta förutom att vara tränare och 5 fantastiska och lärorika år på kansliet känner jag mig så privilegierad som har fått och får vara en del av föreningslivet. Nya möten, vänskap, konflikter, samarbeten med våra tränare, spelare, föräldrar, förbunden, kommunen och andra föreningar har givit mig så mycket erfarenhet, förändrade synpunkter, insikt och inte minst glädje. Det är en ynnest att vare en del av föreningslivets utveckling, vara med att påverka och se de förändringar som sker.

Förutom detta skulle jag kanske också prata om saker i min uppväxt i Bergen (staden i Norge där det regnar så mycket), min två-åriga officersutbildning i Norska ingeniörvapnet, flytten till Sverige osv. Musik skall ju också in, definitivt Meat Loaf.

Jag skulle verkligen vilja rekommendera några sommarpratare vi har lyssnat till (har inte lyssnat på de senaste):

Arne Ljungkvist – den legendariska dopingjägaren som startade antidopningskampanjen på 70-talet. Snack om att ha gjort ett viktigt arbete för idrotten i hela världen. Respekt!

Katarina Wennstam – författare och journalist som arbetar för kvinnors rättigheter. Jag tar med mig mycket därifrån, Frozen Fright, men också – "han trodde att hon ville" – samtyckeslagen och hennes uttalanden; "de flesta män tar ett nej, ett fördummande syn på män, ett hån mot de män som inte beter sig och om fler män förstår hur idiotförklarade de blir av rättssystemet då skulle de vara betydligt mer engagerade". Ni måste lyssna för att förstå, och gör det, det är lärorikt för alla.

Markoolio – jag har tyckt hans upptäckt-historia har varit så "häftig" men så berättar han – så besviken men ditt sommarprat var värt att lyssna till.

Jonas Waltelius – där kan vi prata om acceptans, 90/10 känns det som, vilken styrka!

Många flera såklart…..vilka historier som berättas.

Varmt välkommen åter till höstsäsongen. Jag hoppas att ni har haft en underbar sommar, vilken sommar det har varit, så mycket värme.